Skevt, dystert, monotont och desperat.

Thåström live, Sporthallen Sundsvall.

 Aggressivt.

Hur kan en så avig person, en så antisocial artist ändå bli så populär? En enda intervju på sex år, som enbart följer med den senaste skivan, samlingen Be-bop-a-lula hela jävla dan.
Dessutom gör han ganska svår musik för många. Det är skevt, dystert, monotont och desperat. Men minst sagt otroligt bra!

Ändå kommer människor för att se han -den mytomspunna rocklegenden Joakim Thåström. Skivorna hamnar på topplistan, nästan samtliga konserter säljs ut och han belönas med Grammis-statyer en efter en.
Jag tänker inte göra något försök att förklara varför jag gillar honom så mycket. Inte motivera varför jag sett honom fyra gånger de senaste två åren. Eller varför jag hoppas se honom minst fyra gånger till.

Antingen anser man att Thåström inte kan sjunga, att en kråka fastnat i strupen på honom. Eller anser man, precis som jag, att Thåström har en underbar röst. Den skär inte som en kniv, men den brinner som eld. Den är sårig, frustrerad och ilsken. ”Allt på en och samma gång” för att citera en textrad i en av Thåströms låtar på senare tid. Ingen sjunger som Thåström. Uppenbarligen är jag inte ensam om att känna så. Vårens miniturné är så gott som utsåld, och Sporthallen i Sundsvall var fullproppad med unga och gamla som ville ta del av den snart 53-åringens musikaliska genialitet.

Kvällen inleds med att Thåströms numera sedvanliga gitarrist Pelle Ossler drar med en stråke över strängarna på elgitarren som långsamt fyller arenan med ett mycket mystiskt ljud. Niklas Hellberg på keyboard hjälper till med låga och mörka toner. Tillbaka till Trehörnsgatan, från senaste skivan Kärlek är för dom, ekade ut. Ut på scenen kommer Thåström med armarna i luften och fingrarna spretandes och olika håll.
Knappt hade låten senare hunnit tona ut förrän hela bandet fortsatte med en otroligt bra version av soloklassikern Miss Huddinge -72. Thåströms märkliga rörelseschema var intakt - han viftade på armarna och betedde sig nästan som ett djur i bur. Thåström riktigt hänger över mikrofonstativet i en vinkel som får mig att börja räkna sekunder som är kvar innan han tappar balansen och ramlar ut över publiken. Men det gjorde han, tack och lov, inte.

Ljusshowen följde musikens inriktning. Suggestivt, rökigt, blixtrande och badande ljus om vartannat. Annars en ganska övervägande mörk ljusshow. Resten av konserten gick i samma tempo och stilart som början. Oavsett om det var klassiker som Jag är en idiot och Rock’n’roll är död, en cover på Hoola Bandoola Bands gamla socialisthymn Keops pyramid, eller helt nya spår som Kärlek är för dom och Långtbort. Även i de mörkaste ögonblicken var det högintensivt, fängslande, på gränsen till utmattande. Samtidigt omöjligt att slita blicken från Thåström.

Energi, energi, energi!

Visst kan man tycka att 350 kronor är mycket pengar för en konsertbiljett, men med tanke på att det var en livs levande legend på scenen har det ingen betydelse. För Joakim Thåström är inte som oss andra. Och det är precis så vi vill ha honom.

Mitt bidrag från kvällen finns på YouTube:


BÄST: Rock ’n’ roll e död
SÄMST: Tillbaks till Trehörnsgatan

LÅTLISTA:
Tillbaks till Trehörnsgatan
Miss Huddinge -72
Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce
Kärlek är för dom
Jag är en idiot
Sönder Boulevard
Släpp aldrig in dom
Indiansommar
Keops pyramid
Främling överallt
Aldrig nånsin komma ner
Alex Landquist park
Rock´n´roll e död
Kort Biografi med litet testamente
Ungefär så här
FanFanFan
Extranummer 1:
... som eld
Du ska va president
Extranummer 2:
Långtbort

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Är det någon av Thåströms spelningar på denna turné jag ville se, så var det utan tvekan den nere i Linköping. Som extranummer dök då en Sveriges störste poet upp på scen: BRUNO K. ÖIJER!. Jag får nöja mig med att se detta underbara tillfälle på YouTube.






Ha de'