Ungefär så här.

Jag har gjort det förr, vid ett flertal tillfällen och faktiskt lyckats - skriva om ingenting. Min blogg har nu haft mycket låg aktivitet i några månader. Jag själv medveten om det, men känner ingen vidare större anledning till att ändra på det hela. Min blogg går som allting i denna värld: växelvis. En månaden är min aktivitet här på bloggen skapligt hög - andra månaden nästintill obefintlig, precis som i detta fall. April månad börjar lida mot sitt slut och antalet inlägg denna månad är så fruktansvärt lätträknat att det skulle kunna klassas som en skandal för de riktigt bloggtokiga jävlarna i denna värld. Ursäkta uttrycket, men så är det. Sanningen svider. Jag vet.

April månad har blivit mycket knepigt på många sätt. Jag skulle lika gärna kunna sätta mig och skriva ett självmordsbrev, som jag skulle kunna roa mig med att knåpa ihop ett kärleksbrev till livet. Jag skulle lika gärna kunna be till djävulen om åska och regn, lika ofta som jag ber till gud. I och med att jag aldrig ber till gud, blir där heller ingen bön till djävulen. Jag skulle kunna skratta åt sorgen, och gråta åt glädjen. Jag skulle lika gärna kunna hata mig själv så mycket som jag hatar alla ting i världen som känns fel. Å andra sidan skulle jag kunna äska mig själv lika mycket som jag älskar allt vackert. Det blir dock svårt i de stunder man får för sig att ingenting är vackert, att denna värld inte har något vackert att dela mig sig av. Lika svårt som det lätt att inse vad vacker en skog faktiskt kan vara. Ibland önskar man en stund för sig själv - fullständigt ensam. Det är vackert. Det är viktigt.
Så här kan jag hålla på i årtionden, men på grund av tidsbrist kommer jag inte längre än vad så här idag.

Lev varje dag som om den vore din sista.